En bild som väcker många minnen
Min trevliga kusin Eva (som läser min blogg, kul!!!) var bussig och skickade en bild till mig häromdagen via Facebook. Jag har en kopia i ett fotoalbum någonstans men den är säkert blekt och inte det minsta digitalt så jag blev verkligen glad! I och med att bilden togs en speciell dag kan jag faktiskt sätta ett exakt datum. Och detta datum är torsdagen den 7 juni 1979.
Det är dagen innan studenten. På den tiden var det mösspåtagning i aulan och sedan skulle alla springa ut till sina väntande familjer som stod framför de Geerskolan med plakat och fordon för att ta hem sin student till familjemottagning. Vår familj är inte stor men min farbrors familj kom. Och så kom farfar. Lilla söta farfar, så himla snäll. Farmor kunde inte komma för hon låg på sjukhus igen. Och farfar hade magrat och såg inte riktigt ut som sig själv men han var i alla fall med. Senare på sommaren drabbades han av en stroke som påverkade talet. Lite drygt två år snare skulle både han och farmor vara borta för gott, med blott tre månaders mellanrum. Tio år senare skulle även min pappa vara borta.
Jag kan faktiskt påstå att denna bild mer än någon annan bild på mig är tagen precis i det knivskarpa vecket mellan ungdomen och vuxenlivet. För dagen efter, på självaste studentdagen, träffade jag Håkan, min blivande man som jag fick till bordet den kvällen. Det ledde i sin tur till livsavgörande händelser, som till exempel vilken familj jag skulle komma att ingå i, var jag skulle bo och leva och vilka individer våra barn blev. Men just den där dagen hade jag ingen aning om allt detta utan hade bara roligt utan att ha en aning om att det kommande decenniet skulle innebära tre flyttar, tre nya hem varav ett eget hus, hund, bröllop samt barn. Tänk om jag hade vetat! Hur stort hade inte leendet varit då?
Torsdagen 7 juni 1979... det var faktiskt senaste gången jag träffade min kusin, hon som skickade bilden till mig. Tänk, snart 36 år sedan! Men det är fantastiskt med de sociala medierna, de för faktiskt samman människor! Och jag kan konstatera att trots att man bor väldigt långt från varandra, på olika kontinenter faktiskt, har man i alla fall ett gemensamt arv. Kanske är det detta arv som gjort att man var och en på sitt håll utvecklat likartade intressen? Roligt att höras av är det i alla fall! Och vem vet? Det kanske blir läge att ses framöver...?
Nu handlade ju inte detta inlägg om mat alls så jag får väl avsluta det med att berätta att jag om fem veckor från det att bilden togs ska laga min första lasagne!!!
