Mangling
Efter en oväntat lång bortavaro gör jag nu comeback på mig blogg!
Idag handlar det om något som en del tycker är helt ointressant och andra högst intressant, nämligen mangling av dukar!
Mangling är en exklusiv sysselsättning som allt färre personer ägnar sig åt. De som gör det är dock desto mer entusiastiska!
Anledningen till att inte så många manglar sina linnedukar tror jag beror på :
1. Det är alltmer ovanligt att man har duk på bordet. Avskalat ska det vara.
2. Man har inte tagit tillvara på mormors fina linnedukar.
3. Man äger ingen mangel eller vågar inte använda den i tvättstugan (ni som har en stenmangel i tvättstugan - er är jag avundsjuk på!!!!).
4. Om man tagit tillvara mormors fina linneduk och har försökt mangla den själv har det inte blivit bra. Det har blivit små veck och duken har inte fått det rätta glansen.
5. När man lämnat in duken för tvätt och mangling har man insett att det kostar väldigt mycket att lösa ut den, som en halv duk ungefär.
6. Detta har gjort att man har sina rena men halvdant manglade dukar som ett dåligt samvete på ett särskilt ställe att ta tag i någon gång eller inte vågar använda de dyrt uthämtade utom till särskilda tillfällen.
Personligen tycker jag att det är underbart att sitta vid ett fint dukat bord med en vackert glänsande linneduk! Eftersom vi provar vin är en vit duk en lämplig bakgrund när man betraktar vinet. Som barn tillbringade jag många tillfällen med min mamma i tvättstugan och var en fena på att ratta spakarna till stenmangeln, under mammas överinseende förstås.
Jag hade också det svårt att få till det med lystern på dukarna ända fram till i år när jag lärde mig hur man gör! Det skedde genom att jag lyssnade på eminenta P1-programmet Stil. I programmet om modets reparatörer kom ett inslag om en dam som ganska sent i arbetslivet tog över en mangelstuga på Östermalm i Stockholm. Hon avslöjade knepet som är enkelt! Först manglar man vått, sedan får duken torka och sedan manglar man den torr. Hur enkelt som helst!. Jag kastade mig över uppgiften och voila! Perfekt! Äntligen glans!
Och vid gårdagens vinprovning fick jag äntligen frågan jag längtat efter: Hur bär du dig åt för att få duken så fin?
Jag var i mål.
Idag handlar det om något som en del tycker är helt ointressant och andra högst intressant, nämligen mangling av dukar!
Mangling är en exklusiv sysselsättning som allt färre personer ägnar sig åt. De som gör det är dock desto mer entusiastiska!
Anledningen till att inte så många manglar sina linnedukar tror jag beror på :
1. Det är alltmer ovanligt att man har duk på bordet. Avskalat ska det vara.
2. Man har inte tagit tillvara på mormors fina linnedukar.
3. Man äger ingen mangel eller vågar inte använda den i tvättstugan (ni som har en stenmangel i tvättstugan - er är jag avundsjuk på!!!!).
4. Om man tagit tillvara mormors fina linneduk och har försökt mangla den själv har det inte blivit bra. Det har blivit små veck och duken har inte fått det rätta glansen.
5. När man lämnat in duken för tvätt och mangling har man insett att det kostar väldigt mycket att lösa ut den, som en halv duk ungefär.
6. Detta har gjort att man har sina rena men halvdant manglade dukar som ett dåligt samvete på ett särskilt ställe att ta tag i någon gång eller inte vågar använda de dyrt uthämtade utom till särskilda tillfällen.
Personligen tycker jag att det är underbart att sitta vid ett fint dukat bord med en vackert glänsande linneduk! Eftersom vi provar vin är en vit duk en lämplig bakgrund när man betraktar vinet. Som barn tillbringade jag många tillfällen med min mamma i tvättstugan och var en fena på att ratta spakarna till stenmangeln, under mammas överinseende förstås.
Jag hade också det svårt att få till det med lystern på dukarna ända fram till i år när jag lärde mig hur man gör! Det skedde genom att jag lyssnade på eminenta P1-programmet Stil. I programmet om modets reparatörer kom ett inslag om en dam som ganska sent i arbetslivet tog över en mangelstuga på Östermalm i Stockholm. Hon avslöjade knepet som är enkelt! Först manglar man vått, sedan får duken torka och sedan manglar man den torr. Hur enkelt som helst!. Jag kastade mig över uppgiften och voila! Perfekt! Äntligen glans!
Och vid gårdagens vinprovning fick jag äntligen frågan jag längtat efter: Hur bär du dig åt för att få duken så fin?
Jag var i mål.
